Kärlekens väg

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara en ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så jag kan förflytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hopps den, allt uthärdar den.

Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.

När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

Men nu består tro hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Första Korinthierbrevet 13:1-13

Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga.
Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand.
Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd.

Var skulle jag komma undan din närhet?
Vart skulle jag fly för din blick?
Stiger jag upp i himlen, finns du där,
lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand.
Om jag säger mörkret må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt så är inte mörkret mörkt för di, natten är ljus som dagen och själva mörkret är ljus.

Psaltaren 139:1-12